torsdag 28 november 2013

Husses betraktelser #3

När Bozze kom till Swalboet så hade han med sig några kilos övervikt. Inte bagage då, utan han vägde helt enkelt några kilo för mycket  (totalt, med päls, 32,2). Jag råkade nog vid något tillfälle påstå att det var lite trivselvikt han hade, men efter att vi låtit klippa av all pälsen och kontrollvägt honom fick jag ge mig och istället börja använda termen övervikt.

Bland leksaker, bur, bädd och annat som medföljde Bozze fanns det dock en säck med Royal Canin dietfoder. Den behövde användas.

Efter att han fått bo in sig någon vecka hos oss så kände vi att det var läge för att, sakta men säkert, gå över till nämnda dietfoder och dessutom vara riktigt noggranna med att väga upp varje portion. Belöningsgodis ersattes med gurka, morot och annat nyttigt.

Ganska snart gav det effekt.

Kanske inte riktigt så som vi tänkt oss, men det gav effekt.

Bozze började tillbringade sin vakna tid med att sitta och stirra på en tom matskål eller att sitta och stirra med bedjande ögon på oss så fort vi utförde någon form av munrörelse som kunde tyda på att vi åt.

Sin sovande tid tillbringade han med att låta sin tomma mage mullra och knorra ljudligt.

Han utvecklade även ett stort intresse för att noggrant detaljstudera alla rörelser som utförs i köket i samband med matlagning.

Han insåg snart att mellan husse och diskbänk/spis finns en yta som ofta utsätts för nedfallande smulor och matbitar. Det är där man ska vara.

Nu är konsekvenstänk kanske inte Bozze´s, eller för den delen andra hundars, starka sida.

I zonen mellan diskbänk/spis rör sig husses fötter fram och tillbaka i raskt tempo utan att ta direkt hänsyn till hundtassar, svansstumpar, öron och så vidare. I den zonen faller det även ner mer än mat på golvet, det dunsar ner grytor, skålar, brödkavlar, knivar, vinglas och annat oätbart bråte. Beslutet att befinna sig i den zonen under pågående matlagning omprövades.

Bakom husse är bättre. Tycker Bozze. Tycker inte jag.

Efter att ha snubblat på Bozze några gånger och förlorat en biff, några korvar och en palsternacka samt ett välfyllt vinglas kände jag mig tvingad att sitta ner och ha en dialog med Bozze. Vi pratade länge och väl om situationen, kanske var det mest jag som pratade. Budskapet gick dock fram, Bozze satt tårögd, vrålhungrig och pipande framför mig och fick mig att känna både skuld och skam över att jag och matte fick trycka i oss god mat när Bozze fick lida och hungra.

Så här kan vi inte ha det, tänkte jag.

Drastiska åtgärder måste vidtas!

Vi, husse och matte ska sympatibanta!

Sagt och gjort.

5:2 är modeordet (modesiffrorna)
.
5:2-kokbok och lågkaloriingridienser inhandlades. Hur svårt kan det va?

De första fjorton dagarna gick bra. Hustrun och jag lovordade vårt initiativ, peppade varandra så mycket vi kunde och tyckte vi var allmänt duktiga. I tysthet led vi båda de där 2-dagarna. Jag kunde vakna på natten av tomma, skrikande magar, nu tre stycken. Till och med Bozze vaknade och tittade irriterat på oss.

Efter två veckor med 5:2 möttes jag en 2-kväll av en obekväm tystnad när jag kom hem.

Hustrun brukar glatt ropa hej-hej och Bozze brukar glatt vråla hej-hej, (voff-voff).
Inte denna kväll.

I vardagsrumssoffan satt hustrun och Bozze tysta och stirrade på mig med hungriga blickar.
Hustrun höll morrande fram en meny från byns pizzeria. 
Ur Bozzes ena mungipa rann hungerdrägel.

Jag åkte och köpte pizza.

Nu har läget stabiliserat sig lite. Vi har tänkt om.

Hustrun äter nyttigare kost.
Bozze käkar sitt dietfoder.
Jag kör 16:8. Det innebär att man inte äter något alls under 16 timmar, de övriga 8 timmarna äter man som vanligt.
Vi har alla tre gått ner i vikt.

Bozze kör också 16:8. Han sover 16 timmar och är vaken från och till under de övriga 8.

(och för er som undrar...jodå...i går visade Bozze´s våg 29,7)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar