lördag 30 november 2013

Jakt i göingeskogen

Idag har Bozze varit med på jakt. Bozze har faktiskt allt som krävs för att bli en fantastisk jakthund. Han har ben (fyra stycken), två ögon, ett gäng tänder och en välfungerande nos. När Bozze som valp kom till sin första familj hade hans husse planer på att utbilda Bozze till jakthund. Så blev det inte. Skogen där den påtänkta jakten skulle ske bestod inte bara av väldigt många träd (så som skogar väldigt ofta gör) utan fungerade även som bostad åt allehanda djur. Om du är en stadsmänniska tänker du kanske att det borde vara det ultimata stället att utföra jakt? Du tänker kanske att det måste vara bättre att jaga i skogen än inne i stan. Du har delvis rätt och faktum är att det är förbjudet att använda jaktvapen i stan. Somliga gör det ändå men dom brukar få bo på ett tråkigt ställe en period efter det. I den skog som Bozze skulle jaga i fanns det inte bara älgar, hackspettar, skogsmöss och andra ofarliga små liv. Där fanns även livsfarliga djur. Nu kanske du som stadsmänniska ryser och ser en blodtörstig ekorre framför dig, men tro mig, det var mycket värre än så. I skogarna runt Bozzes första hem fanns nämligen brunbjörn. Nej, inte en teddybjörn! För helskotta! Kan alla stadsmänniskor bara sluta läsa nu. Jag orkar inte förklara sådana här självklarheter. Låt mig nu få berätta i lugn och ro utan att bli avbruten.

I den skogen fanns det alltså brunbjörnar. Björnar är väldigt stora, lurviga och lite ovalformade djur. Dom finns även i små storlekar men då är dom barn. Om man träffar ett björnbarn ska man inte plocka upp det och ta med sig det hem. Det fungerar inte så. De som har försökt har försvunnit spårlöst. Alltså; INTE plocka upp björnungar. Då vet ni det och jag kan fortsätta berätta. Det var värst vad många avbrott det blir. Samtidigt känns det viktigt för mig att dela med mig av mina expertkunskaper om djur och natur. Så tillåt mig nu ödmjukt fortsätta min berättelse.

Björnar är bra på att vänta....
Alltså, vuxna brunbjörnar går omkring som värsta bigfoot i skogen och ser fram emot att den stora älgjakten ska börja. De gnuggar sina tassar i spänd förväntan, vässar sina klor, kontrollerar att tänderna är vassa och sätter eller lägger sig sen ner på varsin bekväm plats. Sedan väntar de. Brunbjörnar är otroligt duktiga på att vänta. Vad de väntar på? Jo, på att en smarrig liten jakthund ska springa förbi. Hundar är för brunbjörnar vad lördagsgodis är för människan och jaktperioden är som rena godisregnet. Björnarna knaprar glatt i sig jakthund efter jakthund. När så jaktperioden gått till ända är alla björnarna proppmätta och så där dästa och sömniga som man blir efter ett riktigt skrovmål. Nu har björnarna fått i sig så mycket föda att de inte behöver äta på flera månader. Det är alltså jakten med jakthundar som har gjort att björnar går i idé till vintern. Tidigare var alla björnar vakna året om. Om älgjakten istället hade varit förlagd till februari och mars månad hade de gått i idé över sommaren. Utifrån kunskapen om björnar och jakthundar var det inte konstigt att Bozzes första husse och matte, vid närmare eftertanke, ångrade sig angående Bozzes framtid som jakthund. När de väl fallit för Bozze vågade de inte riskera att han slutade sina dagar i magen på en björn. Nu får ni inte missförstå deras avsikter. De hade inget emot björnarna som företeelse och unnade självklart björnarna att få äta sig mätta. Det var bara det att de föredrog om björnen tuggade i sig grannens jakthundar istället för Bozze.



Jag började detta inlägg med att berätta att idag har Bozze varit på jakt. De av er som känner oss Swalor reagerar kanske med förvåning. Dom jagar väl inte? Dom är ju så blödiga och kan knappt slå ihjäl en nattmal utan att traumatiseras och tvingas gå på debriefing. Då undrar jag; Har jag överhuvudtaget nämnt något om att jag eller Mats har varit på jakt? Nej, just det. Man kanske ska läsa ordentligt och inte dra en massa slutsatser utan att kontrollera fakta. Jag skrev att Bozze var på jakt. Själv stod jag med öppen mun och dumglodde när jakten pågick. Det var under en liten promenad i skogen här hemma. Jag hasade mig fram bakom Bozze och njöt av att se hans söta lilla rumpa skumpa fram längs stigen. Naturligtvis var det inte bara rumpan som skumpade. Rumpor har inte förmåga att själva skumpa utan att sitta fast på något och just denna rumpa satt fast på resterande del av Bozze. Jag blev väldigt förvånad när Bozze plötsligt, till synes helt utan anledning, satte av i en jädrans fart. Sen såg jag rådjuret. Det förvånade mig att Bozze inte skällde en enda gång. Helt tyst satte han efter rådjuret som panikartat flydde framför honom genom skogen. 15 sekunder senare var både rådjur och Bozze uppslukade av skogen. Jag, som är en lugn och sansad människa, skrek så där gällt som det skär i öronen av att höra att Bozze skulle komma tillbaka. Bozze är en snäll hund och kom rusande tillbaka. Utan rådjur. Tack och lov. Jag kom att tänka på att Bozze aldrig skäller när han jagar något djur. Han jagar ofta katter och kaniner men helt utan att ge ifrån sig minsta ljud. Det är kanske så hundar funkar i naturen? Hur ska jag veta det? Jag är bara en stadsmänniska som råkar ha flyttat ut på landet. Jag kan väl inte veta allt heller.

Ja, det var det jag ville berätta. Att Bozze har jagat ett rådjur idag. Nu har jag berättat det.






2 kommentarer:

  1. Jag är ledsen Swalorna om jag bombaderar er med kommentarer. Men jag kan inte låta bli! Inläggen är så underbart roliga att läsa så jag måste bara tala om vilket nöje det ger mig. Sedan kan jag berätta att Ginnis som har en utpräglad jaktinstinkt inte heller tillåts att jaga. Här finns visserligen inga brunbjörnar men en massa vildsvin ända in på knuten. Så nära, att vi nu för tiden inte ens går i skogen här hemma. Koppad hund på skogspromenad är ingen hit. Vi åker till en annan skog i stället där det inte finns dessa hemska bestar.Men igår stack Ginnis iväg på jakt trots att han är förbjuden. Men kaninen var snabbare och Ginnis lydig när matte ropade "HIT". Där är Bozze och han lika.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi blir bara överlyckliga över kommentare från Margaretor och Ginnisar. De flesta lämnar kommentarerna på Facebook och då framgår inte här på bloggen hur fantastisk den här bloggen är. Fast på Facebook framgår det. Ibland. Om ingen Margareta och Ginnis fanns skulle de eventualla besökarna tro att ingen läser bloggen och då hade de trott av vi bloggade i onödan och vi vill ju inte göra saker i onödan när det finns så mycket att göra som är nödvändigt. Vi diggar dig och Ginnis!!! Akta er för vilda svin. Dom finns både i skogen och i stan.

      Radera