onsdag 4 december 2013

Husses betraktelser #4 ...ett strå vassare.


Äntligen fredag tänkte jag.
Fredagarna är härliga, det tycker både jag och min fru.
Lugnt och stilla fredagsmys framför tv´n och sedan två dagar med långa skogspromenader med Bozze.
Denna fredagslunch såg jag framför mig hur jag, efter en tuff vecka på kontoret, skulle njuta av lite musik på tåget hem, väl hemma först släpa in den nyinköpta diskmaskinen som Bring levererat och därefter öppna en kall öl och trycka i mig en Bretzel när jag satt i lugn och ro i favoritfåtöljen i värmen framför en sprakande brasa, medans SMHI´s utlovade regn stilla föll ned över grannskapet.
Underbara fredag.
Den bilden satt kvar i mitt sinne ett par timmar efter lunch.
Då pep telefonen…
SMS från hustrun.
”Jag är totalt finito. Först en skadad kaninunge hos grannen, sen promenad där Bozze blev helt svart och geggig efter två minuter. Sen diskmaskinen, chauffören från Bring var skitsur för att ingen var hemma när han kom. Sen duscha Bozze. Nu har jag pratat med veterinären och vi måste nog åka in till djursjukhuset ikväll så de får ge honom nåt lugnande så de kan dra ut grässtrået och gruset ur hans nos. Är du hemma snart??”
Grässtrå?

Veterinär??

Hemma snart???
Jag är mitt uppe i ett kritiskt systemtest inför en driftsättning på måndag och har två timmar kvar innan arbetsdagen är slut, tänkte jag.

”Jag är på väg till tåget nu!” Svarade jag.
Jag slet åt mig jacka, dator, anteckningar, mobil och skrek nåt om att jag jobbar hemifrån resten av dagen till chefen och skenade iväg.

Hon tittade luttrat upp och mumlade något om trevlig helg du med.
Pia har varit min chef i drygt ett år nu och vet att jag är gift med fru Swala och att vi har blivit med Bozze.

Jag rusade genom ett fredagsystert Helsingborg och tror jag sprang ner minst två tanter och en turist på vägen till Knutpunkten.
Grässtrå?

Bozze??
Veterinär???

Va f*n????
Resan hem gick förhållandevis bra, tåget innan det jag skulle kunna hinna med var sent så jag lyckades komma hem tidigare än beräknat. Tack Trafikverket och Skånetrafiken för att tågen är sena så jag kommer hem i tid.
På vägen hem visualiserade jag hur Bozze plågat låg med blödande nos på golvet och ylade av smärta framkallad av det vassa grässtrå som skurit sönder hans nos. Vid sidan om låg min utmattade och chockade hustru gråtandes och försökte trösta honom så mycket hon kunde.

Jag är känd för att alltid vara så lugn och sansad.

Fjärde gången jag frågade tågvärden om det gick att köra tåget fortare titta hon bara irriterat på mig.
Väl framme i Tyringe kastade jag mig ur tåget, hoppade över de nedfällda bommarna vid stationen och skuttade vigt över järnvägsövergången framför det ilsket tutande Pågatåg som just anlände från Hässleholm.

Regnet öste ner.
Det var ironiskt nog ”Lille Mads” som rullade in noterade jag…

Sträckan Tyringe Station – Swalboet gjordes på rekordtid.
Svettig, genomblöt och med ett pipigt flåsande öppnade jag dörren och förväntade mig yl och gråt.

Jag möttes av ett glatt hej från hustrun och ett lyckligt voff-voff från en galopperande Bozze.
?? tänkte jag.

En sekund senare tvärnitade Bozze och min tanke.
Bozze’s ansikte drogs ihop till ett smalnande vänsteröga samtidigt som nosen rynkade sig och tänderna på vänster sida blottade sig.

Aha…grässtrået sitter i vänster näsborre…nosborre…? Tänkte jag.
Därefter nös Bozze ca 40 gånger. 40 gånger sprutade snoret ur hans nos.

Min första tanke var; Gud va långt hundsnor kan spruta.
Min andra tanke var; F-n det regnar, jag måste bära in diskmaskinen som Bring så noggrant ställt vid tomtgränsen.

Därefter tittade jag en gång till på Bozze när han nös och sprutade snor för 41:sta gången sedan jag kom hem.

Jag föll ihop i en hög på golvet och skrek av skratt tills jag knappt kunde andas längre. Ärligt, roligare än så kan en hund nog inte se ut.
Hustrun tittade irriterat på mig.

Bozze tittade irriterat på mig.
Bozze nös.

Efter en stund av skratt, nysningar och oro inför kommande veterinärbesök och veterinärsräkning lyckades jag sansa mig något och en plan skapades för kvällen.
Den planen stämde till 100% inte alls överens med den planen jag hade vid lunch.

·       Väcka förkyld granne för att få hjälp med att bära in nylevererad diskmaskin så den inte blir fuktskadad.

·         Förklara för förkyld granne varför hunden ser rolig ut och nyser.

·         Köra och tanka bilen.

·         Lyssna på Bozzes nysningar.

·         Köra och handla något att äta.

·         Lyssna på Bozzes nysningar.

·         Köra till djursjukhuset.

·         Lyssna på Bozzes nysningar.

·         Känna hur lönen försvinner när veterinärsräkningen betalas.
Färden till djursjukhuset gick bra. Vi fick tankat och vi fick handlat mat.

Bozze nös.
Vi har tidigare besökt djursjukhuset för att väga Bozze. De har en alldeles utmärkt våg i foajén som man får låna. Varje gång vi varit där har Bozze kämpat förtvivlat för att få komma in i väntrummet där det finns en massiv doft av andra hundar samt en butik som säljer hundfoder, hundgodis och hundleksaker.

Nästa gång lär han kämpa för att inte behöva gå in där alls.
Vi tog en nummerlapp och satte oss i väntrummet för att vänta. Det är sånt man gör i väntrum.

Bozze nös.
Det är kanske sånt som hundar inte brukar göra i väntrum.

Efter en stund fick vi gå in till ett litet mottagningsrum för att invänta veterinären.
Vi väntade.

Bozze nös.
Efter ett tag dök veterinären Cathrine upp och hälsade oss välkomna.

Bozze nös.
Veterinär Cathrine framstod som seriös och professionell och beordrade myndigt upp Bozze på ett undersökningsbord. Han hoppade lydigt upp, och nös.

Hon försökte titta Bozze djupt i nosen för att kunna se vad det var som irriterade Bozzes nos och framkallade alla dessa grimaserande nysningarna. Det gick inte så bra. Bozze nös. Hjälpmedel behövdes.
Någon form av instrument med en lång pip och lampa plockades fram och vi, husse och matte instruerades om att hålla Bozzes huvud stilla under undersökningen.

Veterinär Cathrine och fru Swala ställde sig framför Bozze och höll hans huvud i ett stadigt grepp och jag ställde mig bakom honom och höll i så gott jag kunde.
Veterinär Cathrine förde myndigt och bestämt in det pipförsedda instrumentet i Bozzes irriterade nos vilket såklart resulterade i att nämnda nos irriterades ännu mer.

Bozze nös.
Bozze kaskadnös.
Jag stod på rätt ställe. Det gjorde inte fru Swala och veterinär Cathrine som raskt beslutade att Bozze behövde sövas.

Tänk att en så pass liten hund kan producera så mycket snor, ganska imponerande faktiskt.
Efter en knapp timme återfick vi en vinglig och sur Perro.

Veterinär Cathrine meddelade att hon grävt ut ett styck grässtrå samt en mindre mängd grus och jord ur Bozzes nos. Allt hade gått bra tyckte hon, allt var pest tyckte Bozze.
Bozze var trött. Bozze var vinglig. Bozze var sur. Bozze var helt enkelt dyngpackad. Bozze välte.

Bilresan hem gick bra. Veterinärsräkningen var inte hjärtinfarktsframkallande. Bozze nös inte, han sov.
Väl hemma försökte vi få Bozze att göra utföra sina kvällsrutiner i trädgården. Han försökte, han lyfte på ett ben…och välte.

Väl inne skulle han äta kvällsmat. Han tittade på den välfyllda matskålen och välte.
Han var helt färdig. Det var även hustrun. Det blev tidigt sänggående för fru Swala och Hund Swala.

Jag öppnade kylskåpet för att äntligen ta min kalla öl. Kylskåpet var tomt.
Jag öppnade en Bag-In-Box.

Det var fredagskväll i Swalboet.
Snart är det fredag. Fredag den 13:e.

Då ska jag inte gå ut…

Och kaninen då om nu någon kommer ihåg den stackaren?
Den gick sitt öde till mötes på lördagsmorgonen när Bozzes nos börjat funka igen.
Med lite hjälp av husse och en spade, men det låter vi inte matte veta för hon är så blödig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar