måndag 30 december 2013

Husses betraktelser #5

Att hundar slickar sig själva både här och där är ju allmänt känt och Bozze är absolut inget undantag. Att det kunde vara så mycket av den varan var jag väl kanske inte riktigt beredd på, men han är ju hund så jag får helt enkelt finna mig i det.

Jag tycker väl kanske inte alltid att det är så mysigt att han gör det, med tanke på att… hur ska jag säga … han når överallt. Samtidigt kan jag inte låta bli och erkänna att jag är lite imponerad just därför, så vig har jag aldrig varit.

För ett tag sedan blev det dock lite väl mycket av det där. Föremålet för hans intresse, hans just då enligt mitt tycke lite väl överdrivet stora intresse, var det som är kvar av hans manlighet efter att han blivit kastrerad. Be mig inte förklara mer är ni snälla, jag är en blyg och försynt person som just nu försöker vara lite finkänslig.

Hustrun och jag började få en känsla av att det här kanske inte var ett riktigt normalt beteende, inte ens för en hund.

Hustrun bestämde att ”saken” borde undersökas.

- Ja gör det, sa jag, så ska jag Googla vad det kan vara för något.

- Nä, gör det du, sa hustrun, så kan jag Googla vad det kan vara för något.

- Nej, du får göra det, du är bra på att hantera honom försökte jag.

- Du gör det sa hustrun.

- Det är din hund, försökte jag med.

- Vår hund. Du kille, han kille, du gör det, sa hustrun och gick och satte sig vid datorn.

Jag gick och satte mig vid Bozze.

Undersökningen gick relativt smärtfritt för oss båda.

Jag underrättade hustrun om ”sakens” tillstånd, lite svullet och kanske inflammerat där det inte borde vara det.

Hustrun Googlade. Sökresultatet fick oss båda att rodna och bli tysta framför datorn. Snabbt som ögat gjorde vi om sökningen, den här gången lade vi till ordet "hund".

Vi kunde snabbt lista ut att det här tydligen var en ganska vanlig och ofarlig åkomma, men att det ändå återigen var dags för ett besök på djursjukhuset för att inhandla någon form av medicinering.

Efter vårt förra besök på djursjukhuset trodde vi inte att Bozze skulle ha något större intresse av att följa med innanför dörrarna där, men antingen gillade han bieffekterna av det besöket eller så har han dåligt minne. Han kämpade i alla fall som vanligt för att få komma in i väntrummet som denna dag var fyllt av andra hundar, katter och väldigt många människor.

Väl inne i väntrummet, som även är butik, började jag leta efter lappen där jag skrivit upp vilken medicin som skulle inhandlas. Den var inte där den borde vara utan visade sig ligga kvar på köksbänken där hemma.


-Du får fråga i receptionen vilken medicin det är vi ska köpa hem, sa jag till hustrun.

-Bozze behöver rastas, sa hustrun, och gick ut.

Ni har vid detta lag förstått att både jag och hustrun är lite blyga och försynta av oss och att vi gör vad vi kan för att undvika pinsamma situationer. Ibland går det bra.

Det här klarar jag av, tänkte jag, det är bara att vara saklig och förklara var problemet är. Vad kan gå fel?

Det plingade till i receptionen som ligger mitt i väntrummet och det blev min tur.

Den unga tjejen bakom disken titta leende upp på mig och frågade glatt vad hon kunde hjälpa mig med.

-Hej, jag har ett snopproblem, sa jag högt och tydligt för att överrösta all i väntrummet.

Just i det ögonblicket blev det väldigt tyst i väntrummet.
Tjejen i receptionen blev väldigt röd i ansiktet.

I samma ögonblick passerade mina nyss sagda ord genom min hjärna och nådde mina egna öron. Varför är det så ofta det blir i den ordningen?

Jag tittade mig omkring och möttes av tysta, menande, stirrande blickar. Kallsvetten bröt fram.

-Hunden! Jo alltså, ja, inte jag då utan hunden. Hunden alltså!!

Ljudnivån i väntrummet och ansiktsfärgen på tjejen framför mig återgick till det normala.

Jag handlade det som handlas skulle och gick ut till hustrun och Bozze.

-Hur gick det? Frågade hustrun.

-Som vanligt, muttrade jag.

I Bozze´s värld var detta en helt vanlig dag.

I min värld var detta sista gången jag besökte djursjukhuset.



3 kommentarer:

  1. Det finns bara ETT ord att säga men det kan bli långt. Hahahahaha!
    Gott Nytt År till er blyga varelser!
    Hälsningar från en annan blyg varelse och nu menar jag INTE min hund.

    SvaraRadera
  2. Maria & Sasha2 januari 2014 11:29

    Jag skrattar högt och känner med dig husse! Ni är underbara. Det är hög igenkänningsfaktor i er blogg = förklaringen till succé!
    Hälsningar från ytterligare en blyg varelse.

    SvaraRadera
  3. Matte & Bozze4 januari 2014 12:28

    Jag rodnar fortfarande men tycker samtidigt att det är underbart roligt när Mats trampar i klaveret.

    SvaraRadera