lördag 25 januari 2014

Husses betraktelser #6

Mannen som gick ut med en Perro och kom hem med en snöboll.

Någon gång strax innan Jul kom den första frosten. Swalboets gräsmatta hade på natten ändrats från fuktigt mossmjuk till krispigt frostvit. Riktigt tjusigt faktiskt.

Bozze älskade det.


Det tog tre steg ut på gräsmattan den morgonen innan han fattade att något hade hänt.

Han tvärnitade. Stampade med framtassarna i det vita. Började, vilt morrande, springa runt så där Perroryckigt som bara perrosar gör. Tryckte ner nosen i det och kasade sig fram. Slängde sig på rygg och snurrade runt som om han blivit valp igen.

En härlig syn och jag kunde bara försöka föreställa mig den lycka och eufori han kände.

Klart han gillar det där, tänkte jag, uppväxt på en fäbod i Dalarna med de vintrar det innebär. Jag kunde se framför mig hur han glatt skällande kastade sig ut i den vita orörda snön och plöjde sig fram så pudret sprutade rundor runt honom.

Det ska bli häftigt att se, om vi nu får en riktig vinter här nere i Skåne i år vill säga.

I förra veckan kom vintern till Skåne.

Temperaturen kröp ner under nollan, vinden tjöt runt husknuten och snön föll. På lördagsmorgonen låg snön tjock, ca 20 cm, och det fortsatte snöa och blåsa. Härligt väder för en promenad i skogen tyckte jag.

Efter en stadig frukost var det dags. Vindtäta kläder till mig och orange väst till Bozze så han skulle synas i snön.

Vi gick ut på farstukvisten. Jag drog ett djupt andetag och kände mig redo att trotsa naturen. Bozze tittade sig förvånat omkring. Pep till och ville helst gå in igen.

Det här kommer du att älska, sa jag till Bozze, med min vinterfina bild i färskt minne.

Bozze tittade på mig med tvivlande ögon.


Vi traskade iväg på nyplogade vägar och nådde strax skogen.

Vilken härlig vinterdag tänkte jag.

Jag kopplade loss Bozze och han ploffsade lite försiktigt och motvilligt ut i snön. Två sekunder senare tvivlade han längre på en promenad i snön. Han sprang skällande och Perrotokig iväg. Plöjde rundor i snön som nådde honom upp till magen. Hoppade, studsade, jagade snöbollar, pinnar och en och annan fiktiv kanin.

 
 

En kvart senare tvivlade jag på det sunda i en promenad i snön.

Jag började inse att Perrons päls inte är riktigt ultimat för Skånsk blötsnö. 

När Skånsk blötsnö möter varm Perropäls bildas snökakor. Tjocka snökakor. Tunga snökakor.

När vi gått ungefär halva rundan vägde stackars Bozze säkert 2-3 kilo extra på grund av all snön som klibbat fast i honom. Med jämna mellanrum kastade han sig ner för att försöka gnaga bort snön som klibbat fast på tassarna. Följden av det blev att snön även klibbade fast under magen på den stackarn. Snön irriterade Bozze och snön irriterade mig. Mest irriterade den nog mig.

Bozze plöjde lyckligt 20 meter spår i de ännu inte upptrampade skogsstigarna, kastade sig ner och gnagde snö, plöjde 20 meter spår till, kastade sig ner för att gnaga snö och så vidare.

Vår fina vinterpromenad blev något kortare än jag tänkt mig och avslutades nog inte riktigt så som Bozze tänkt sig.

Väl hemma på farstukvisten fick jag inse att snön som fastnat på Bozze inte gick att få bort med konventionella medel som borste och händer, cirka 95% satt kvar. Dusch var det som gällde.

En lång dusch, med rumstempererat vatten, senare var Bozze åter snöfri. 

Nu är Bozze inte bara snöfri, han är även nyfriserad mellan trampdynorna och välimpregnerad på tassar och mage. Det i kombination med lite fler minusgrader har gjort tillvaron lite enklare för oss alla.

I somras när Bozze kom till oss byggde jag staket runt hela trädgården så han inte skulle smita ut, nu funderar jag på hur man kan bygga ett bra tak över hela trädgården så inte snön kan komma in...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar