lördag 8 februari 2014

Välkommen till Sverige

I Tyringe finns sedan en tid tillbaka två flyktinganläggningar dit syriska flyktingar kommer i avvaktan på egen bostad. Innan dessa boenden blev verklighet kunde man i olika forum följa Tyringeinvånarnas debatt om flyktingförläggningens vara eller icke vara. Matte sa att det var lätt att skilja på olika sorters "personligheter" i dessa debatter. Det fanns en sort som hade förmåga till empati och medmänsklighet och sedan fanns det de andra, de som var... ja, hur säger man det nu på ett finkänsligt sätt..... de som var "empatibefriade muppar". Bozze tycker att matte gick till överdrift i sitt ordval avseende dessa arma, oupplysta och olyckliga människor. De var födda utan förmågan att tänka och det var faktiskt inget de rådde för. Dessutom ska man inte bara fokusera på det negativa. De flesta Tyringebor verkade ju faktiskt ha försetts med en fungerande tankeförmåga och var positivt inställda till att bereda plats för sina syriska medmänniskor. Många bidrog till den insamling av kläder, leksaker och andra artiklar som de nyanlända var i behov av.


En av dessa flyktinganläggningar ligger alldeles i närheten av Swalboet och det har därför fallit sig naturligt att Swalorna och Bozze vid ett flertal tillfällen passerat boendet. En snöig dag i förra veckan spatserade matte och Bozze förbi flyktingboendet då de mötte två av de nyanlända, en pappa och hans lilla dotter. Flickan som var ungefär i 4-årsåldern sken som en sol där hon satt i en röd pulka som drogs av pappan. När matte och Bozze mötte det lilla ekipaget vinkade flickan lyckligt åt dom. Matte log och vinkade tillbaka samtidigt som hon höll hårt i Bozzes koppel. Det blev fasligt många saker på en gång; Hålla koll på Bozze, gå framåt, vinka, le och uttala ordet "Hej". Det var på gränsen för vad mattes dimmiga hjärna orkar hålla reda på. Det var precis i denna stund som Bozze kom på att även han självklart måste hälsa de två syrierna välkomna till Sverige. Han tog därför, på hundars vis, sats och kastade sig fram emot den lilla flickan. Detta var matte inte helt beredd på. Mattes förmåga till simultankapacitet var ju redan överbelastad och nu blev det en sak för mycket. 


Simultankapaciteten lade helt enkelt av, ungefär som när det blir strömavbrott och alla lampor och maskiner bara tystnar. Hon tappade balansen vilket i kombination med halt underlag innebar att hon föll pladask i gatan. Bozze gavs därmed den sällsynta möjligheten att komma nästan ända fram till flickan i pulkan och han hälsade mycket vänligt med några rungande "Voff". Flickans glada ansikte försvann abrupt och ersattes med ett skräckslaget ansikte, så som det lätt gör när man är fyra år och plötsligt upptäcker att man är på väg att bli uppäten av ett sabeltandat monster. Nu gick det så väl (enligt matte) att mattes hand lyckades hålla kvar kopplet. Eller rättare sagt, kopplet hade virat sig runt mattes fingrar vilket å ena sidan stoppade Bozzes framfart (positivt enligt matte) men å andra sidan nära nog bröt av mattes fingrar (Aj som f.. enligt matte).

När matte väl hade kommit på fötter hade pappan dragit barnet i säkerhet och flickan, nu i trygghet hos sin ömme fader, stirrade förundrat på den till hälften snötäckta tanten med mössan på svaj och det sabeltandade monstret. "I'm so sorry!" ropade matte och såg verkligen sorglig ut. Matte förväntade sig en välförtjänt utskällning och vände sig skamset mot pappan. Det tog ett tag för henne att inse att han han inte alls var arg. Nej, den drummeln stod dubbelvikt av skratt. Han lyckades hacka fram "No problem" varefter han alltjämt skrattande traskade vidare med sin lilla dotter bakom sig i pulkan. Matte skrattade inte. Hon vände blicken ner mot Bozze som i sin tur förväntansfullt tittade upp för att få belöningsgodis. Han brukade få det när han passerat folk utan att bete sig dumt. Han blev mycket förvånad och faktiskt både besviken och förnärmad när belöningen uteblev. Istället stod matte och glodde på sina fingrar precis som om dessa skulle vara viktigare. 

Belöningsgodis,tack!

När matte och Bozze något senare åter traskade hemåt kom matte plötsligt på att de borde ta en annan väg hem. "Man måste våga variera sig lite och vara lite crazy" sa matte till Bozze när hon svängde in på en gata två vägar före flyktingboendet. 

Bozze nickade. 
"Crazy" är precis rätt ord, tänkte han. 


1 kommentar:

  1. Du får ursäkta matte snälla Bozze. Eftersom hjärnan var fylld med empati så är det inte lätt att också komma ihåg hur simultankapaciteten fungerar. Visserligen tycker jag att empatin och borde gälla dig Bozze. Matte borde väl fatta att alla vänlighetsbetygelser är ett gott tecken.
    Sedan är det ju så att empati utvecklas före 4 års ålder och då hade kanske vissa människor i Tyringe det väldigt besvärligt. Dom kanske aldrig hade träffat någon levande varelse från andra "länder" än Skåne.
    Men Bozze! Du måste också ha lite empati gentemot matte. Blås på hennes fingrar så blir det säkert bra sedan - och godis!

    SvaraRadera