tisdag 11 mars 2014

Husses betraktelser # 8.

”Man tager vad man haver”.

En marsafton för två år sedan befann sig denna Swalan i goda vänners lag.
Kvällen bjöd på god mat och god dryck. Så här i efterhand kanske lite mycket god dryck.

Fram till för si sådär fem år sedan var det brukligt att en sådan afton kunde innehålla en eller två goda cigarrer. Ett antal år innan dess innehöll den många cigaretter. Fast för just fem år sedan lyckades jag få stopp på den ovanan.

Den här marskvällen för två år sedan gjorde sig vanan påmind och ett visst sug efter nikotin hoppade upp och anföll mig.

Förvisso fanns det just denna marsafton för två år sedan  tillgång till både cigarrer och cigaretter men trots mitt lite dryckesglada tillstånd lyckades jag motstå dessa frestelser.

Dumt nog fanns det snus.

Jag provade att snusa när jag gjorde lumpen, det gick inte så bra den gången så efter det mådde jag bara illa när jag kände doften av snus. Löspackad grov General är kanske inte det ultimata första gången man testar att snusa. Ni som provat vet vad jag pratar om.

Snuset den där marsaftonen för två år sedan var förpackat i små fina påsar och smakade lakrits. Det var gott och jag mådde inte illa. Jag tog en liten prilla till och en stund senare ännu en liten prilla till och sen var jag fast.

Så här långt in i storyn så undrar du som läser säkert vad det här har med Bozze att göra. Jag kommer till det. Lugn.

Sedan den där marsaftonen för två år sedan har jag snusat och när det handlar om att missbruka nikotin så går jag all-in. Minst en dosa om dagen.

För cirka två månader sedan fick jag ett ryck en dag och la av med snuset. Inte en prilla på hela morgonen. Inte en prilla på vägen till stationen. Och inte en prilla ens när jag satte mig på tåget. Det är ju hur lätt som helst att sluta snusa tänkte jag.

I höjd med Perstorp (som är stationen 10 minuter efter Tyringe) var jag på ett uruselt humör och höll på att skälla ut tågvärden för att han ville kontrollera min biljett.

45 minuter senare var jag framme i Helsingborg och var heligt förbannad på allt och inget.

Tur att tåget inte var försenat den dagen för då hade jag antagligen försökt välta det.

Jodå, jag kommer snart till hur Bozze hänger ihop med detta.

Arbetsdagen var totalt olidlig tyckte jag, mina kolleger tyckte att jag var totalt olidlig.

Jag gick tidigare från jobbet, in på närmsta apotek och skrek nikotin åt personalen som skyndsamt plockade fram den största asken med de starkaste nikotintuggummina till mig.

Jag tog två direkt, betalade och skenade irriterat till tåget. Efter tre stationer var jag lugn och väl hemma kände jag mig som en lite småtrevlig person igen.

Fram till i morse har jag missbrukat nikotintuggummin.

När jag gick ut för min morgonpromenad till stationen stoppade jag rutinmässigt ett tuggummi i munnen och traskade iväg.

När tåget rullade ut ur Tyringe tog jag rutinmässigt fram min kaffetermos och tog en klunk och stoppade lika rutinmässigt handen i fickan för och ta ett nytt tuggummi.

Det fanns inget tuggummi i fickan.

Det fanns inget tuggummi i någon av fickorna.

Det fanns inte heller något tuggummi någonstans i min ryggsäck.

I höjd med Perstorp (som är stationen 10 minuter efter Tyringe) var jag på ett uruselt humör och höll på att skälla ut tågvärden för att han ville kontrollera min biljett.

Jag var desperat.

45 minuter till apoteket i på Knutpunkten i Helsingborg ifall det är öppet och ifall tåget inte är försenat.

Jag insåg snabbt att det fanns en risk att någon kunde bli skadad under tågresan.

Jag sökte åter igen igenom vartenda skrymsle i min ryggsäck och kastade mig därefter ännu en gång över min jacka för att söka igenom den.

I den sista fickan jag rotade i kände jag plötsligt något i min hand.

Och det är här Bozze kommer in i bilden.

Tuggummi! Tänkte jag.

Hundgodis konstaterade jag när jag granskade mitt fickfynd.

Följande kunde jag också konstatera just där och just då:

·         Hunden är människans bästa vän. Ganska ofta utan att vara medveten om det.

·         Bozze är en räddande ängel. Ganska ofta utan att vara medveten om det.

·         Hundgodis smakar inte jätteilla.

·         Hundgodis dämpar inte nikotinabstinens men man får något annat att tänka på ett tag.

Tåget var i tid till Helsingborg, apoteket var stängt. Surmulen och fortfarande med hundgodissmak i munnen traskade jag ut från stationen och tog upp min mössa ur fickan. Det var kallt om öronen i morse.

Ur mössan trillade en hel oöppnad karta med nikotintuggummin.

Det blev en bra dag trots allt och varken medresenärer eller kolleger kom till skada.
 
 

1 kommentar:

  1. Jag tycker du ska fortsätta att äta hundgodis i stället för nikotintuggummin.
    Säkert hälsosammaren. Men säkert också ganska äckligt. Då är det lätt att sluta.

    SvaraRadera